Grönt skönt!

Iförrgår reste jag med tåg till Eskilstuna. Från tågfönstret fick jag tid att reflektera över sommarens start.
Skogen slår ut nu, och allt blir grönt skönt. Nu står tallar och granar mörka i det ljusa lövskogsgröna, på fälten ligger en svag nyans av grönt dis över den bruna torra jorden. Längs med åkrarnas kanter ligger slånsnåren vitblommande som grundstötta moln. Tiden nu när allt slår ut och hela naturen vaknar till liv är makalös, som en rivstart in i den fruktsamma sommaren när allt ska ske innan höst och vintervila kommer åter. Till och med solen får en extra nyans, kanske är det allt det gröna nya som gör att solskenet känns annorlunda. Det är ljust från halv fyra på morgonen till halv tio på kvällen, just nu är klockan kvart över fyra på morgonen, jag var nyss ute på balkongen och lyssnade på trastsången i skogen utanför.

Kanske borde man ta på sig kläderna och gå ut, när man inte kan sova? Solen börjar stiga över skogen och mittemot lyser en röd måne. Även om jag lägger mig igen är fåglarna så högljudda att det blir svårt att somna om.

Läste bloggen om Valborg och tänkte på sångtexten:

"Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här i purpurvågor, guldbelagda azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer, hälsen glada vindar, ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar, sjö och berg jag vill dem återse.
Se dem än som i min barndomsstunder, följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder, vattenfågelns lek kring fjärd och ö."

Sången heter Längtan till landet och han som skrev den är Hans Sätherberg.