Book review: Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs

(This review is in Swedish, since the book is in Swedish and not yet translated to English.  The book isn't worth reading in English anyway unless you want to read many, many beautifully crafted words about spoiled upper class Stockholm citizens.  You can read about Louise Boije av Gennäs here. )

Jag har just sträckläst den här boken, och den har lämnat en blandad eftersmak.  Den är värd fem stjärnor och också två, och men det lutar nog åt tre, fast jag vet inte riktigt.  Det är ovanligt att man tycker att en bok är oerhört välskriven och samtidigt saknar kärna, ide, och tyngd, men så är det med denna.

Första kapitlet börjar som en Per Anders Fogelström Stockholmsroman - det är nyårsafton och en vindby flyger runt Stockholm, beskrivet i allegorier, vackra ord, och symbolismer till tusen.  Jag har nog inte läst Fogelström på 25 år, men det var honom jag tänkte på när jag läste:

"En vilsekommen rufsig kråka lyfte från Mosebacke, fångade vinden i vingarna och lät sig hastigt föras bort mot Högalid där tvillingtornerns Alfa och Omega - alltings början och slut, döpta efter Ansgar och Olaus Petri - vakade över Tengboms mäktiga tegelmonument och staden från samma höjd över östersjon som Stadshusets Tre Kronor."

Och så vidare, det går på och på.  Det blir for pretentiöst. Metaforerna står som spön i backen.  Det blir så mycket metaforer och insmugna historie- eller annan bildingsfakta att det blir kinesisk chop-chop salad till slut.  Mish mash, blandsallad med för mycket och för finhackat av allt.  Jag fick känslan att författarinnan har skrivit för att få Nobelpriset i literatur, inte för att skriva en bra historia, inte för att förmedla något, inte för att hon älskar sagor och berättelser. Det är synd, för jag tror att hon älskar sagor egentligen.

Det finns en historia i boken, även om den är svag i handlingen och mest kanske visar vilka folkklasser (= högt upp) och intellektuella kretsar (= välutbildade) författarinan rör sig i.  Ofta får man känslan att hon beskriver något självupplevt, kanske mest för att en del andra beskrivningar inte är lika trovärdiga, ingående, känslosamma, och långvindiga.

Så, vad handlar boken om, undrar du?  Det är egentligen inte så viktigt, faktiskt. Det är sex personer som bor i Stockholm, alla är väldigt eller lagom mycket perfekta, och boken beskriver de första åren på 2000-talet i deras liv.  Första kapitlet introducerar alla sex personerna till läsaren på en gång i en total villervalla på en nyårsfest. Efter det kapitlet var jag redo att ge upp för jag kunde inte komma ihåg vem som var vem, var ihop med vem, förälder eller bror till vem, och gay, författare, rik eller misslyckad skådis... Totalkaos, fast välskrivet!

Men jag stod på mig och läste vidare och i resten av boken så är de olika kapitlen mest från en persons synvinkel i taget, så då är det lättare att hänga med.  Här i USA har det pratats mycket om äkthet (authenticity) i media nyligen, och de här människorna känns inte äkta.  De känns som det vackra folket i en TV serie, eller de man ser innanför fönstren på en restaurang som är så dyr att man själv inte kan äta middag där någonsin.  Konstigt nog är det bara två av de sex personerna i boken som faktiskt är riktigt rika, men det hela genomsyras av kommentarer som visar att de alla står över allmänheten i sina intellektuella förmåga och utbildning, och alla har dessutom finstämd designkänsla (det är Svenskt Tenn hit och dit). Det är inget fel i det, men det finns ingen riktig motvikt. 

Det är himla svårt att sätta fingret på vad som är fel, men det är en känsla i maggropen att det hela är vackert, tragiskt, stressigt, underbart, men faktiskt utan innehåll.  Nästan som kejsarens nya kläder - det här är en bok om ingenting, fast med massor av ord.  Konstigt nog har boken fått massor med bra recensioner i pressen.  Kulturskribenterna verkar älska den, men läsarna är inte lika överväldigade och ger blandade kommentarer (från en till fem stjärnor på AdLibris).

Nyligen har jag läst flera böcker av etablerade författare, och alla böcker var för långa; böckerna skulle har varit minst 30% kortare.  Det är nästan som att när en författare har lyckats så glömmer han/hon bort att sovra och redigera sin text.  Barbara Kingsolver's The Lacuna är praktexemplet på detta; jag har fortfarande hälften kvar att läsa av den boken, och det var ett år sedan jag började läsa den. Hon skulle ha avslutat den efter 200 sidor. 

Den här svenska boken är också 500 sidor!  Alldeles for lång, och långsam... men språket är vackert!  Men det blir för mycket av det goda.  Det blir för mycket Falsterbo semestrar, det blir för mycket om att vänta och föda barn, och det blir för lite av det som gör en bok levande. (Jag vet, mitt resonemanget går inte ihop.) Men vissa delar är magnifika, det är bara att de delarna dränks i ett sammelsurium.  Någon skulle nog kunna kalla det hela 'ett intellektuellt och begåvat ordbajseri', men så långt vill jag inte gå. 

Nu när jag har skrivit så här långt, sa tror jag att den där irritationskänslan över den här boken kanske faktiskt har formulerats sig till ett svar varför jag inte tyckte om en så välskriven bok:  Den berörde mig inte och den är för pretentiös. Den är totala motsatsen till True Grit (se den filmen!). 

Det är som en del konst man ser.  "Visst, den målningen är ju bra, väldigt välgjord och tekniskt avancerad, men den förmedlar inget alls. Bara. Tomrum. "  Det är så synd, för jag tyckte verkligen om hennes tidigare bok Stjärnor utan Svindel.  Vad hände? Och nu har jag skuldkänslor för att jag skrev en så kritisk recension, men det här är vad jag tycker, ärligt talat. Och helt uppenbart fick boken mig att tänka till och skriva en väldigt lång recension, haha! Så, tänker ni läsa boken nu, eller?