Sunday, August 19, 2007

Stamp of the Day: Satchmo

Keeping with the ongoing topic of music, Stamp of the Day today is the best trumpeter of them all: LOUIS ARMSTRONG. He was born in 1901 in New Orleans in Louisiana, in a very poor neighborhood.

I recently heard him in a recording with my favorite Monica Zetterlund - both were great! She deserves a stamp too, but Sweden hasn't gotten to that yet. I think she just died a year ago, in a terrible fire in her apartment. Both Louis and Monica were in many movies too.

Louis didn't need fifteen trumpet bazookas, he did great with just one. :)

4 comments:

O.K. said...

När han framträdde för första gången i Sverige 1933 var inte recensenterna så särskilt imponerande:
"i Aftonbladet skev musikern och schlagerkompositören Gösta Rybrant (1904-67) om ’Negerfröjd på Auditorium’: ’De odefinierbara bölanden som Armstrong i går frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som några slags musikaliska manifestationer. Man ska naturligtvis inte ta en sådan sak på allvar. Men när man ser en herre, vars enda musikaliska kvalifikation tycks vara att han kan guppa med stjärten med någorlunda rytmiska mellanrum, begapas, beundras och bejublas av en publik som förefaller åtminstone relativt normal, då undrar man vad man egentligen ska tänka.’
Ett gott förde dock Armstrongs konsert med sig, fortsätter Rybrant: ’Den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna ha ett språk. Den som i går hörde Louis Armstrong föra sina hesa meningsutbyten med mikrofonen kan inte gärna betvivla den saken.’"

"I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning recenserades evenemanget av tonsättaren Gösta Nystroem (1890-1966):
’Herr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässingstrumpet (Armstrong hade annonserats som 'mannen med silvertrumpeten', red:s anm) och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor.’
Än värre blir det mot slutet av recensionen:
’Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt svettiga ansikte, som egentligen består av en stor trutande mun, under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade för att nå toppen på denna flämtande dårpippikonvulsion.’"

Fler fantastiska omdömen i den tidens anda finns här.

LS said...

This review from 1933 is hilarious, but I am not really sure how to translate it.

O.K. said...

I'm not sure it is wise to translate it, we might get hate-mail from somebody who confuses it with our opinions...

O.K. said...

Jazzen sågs inte på med blida ögon av etablissemanget. Jazzens skadeverkan på ungdomen var ju inget att skoja om. Som lektor Erik Walles slog fast i sin bok "Jazzen anfaller!" från 1946:

"Man kan inte förstå jazzen om man inte taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö."

Idag är ju slutsatserna ju så absurda att man bara kan skratta åt dem, men kan vara bra att ha i bakhuvudet när moralpanikens vindar börjar blåsa igen.